Sov gott min lille kille

Ja, idag var det då dags för det jag haft så motstridiga känslor för ett tag - besök hos veterinären med älsklingsmissen. Han har inte mått bra och följdaktligen inte jag heller. Jag har lovat mig själv att jag inte får vara självisk och behålla honom längre än att jag vet att han mår bra. Så idag vid nio på morgonen somnade min lilla misse in i mattes famn. Inget beslut har varit svårare, men som veterinären sa: -Allt annat är bara konstgjord andning, han blir aldrig bättre igen.
Jobbet fick klara sig utan mig idag, jag åkte raka vägen hem till mamma och spenderade dagen där. Misse följde med och nu vilar han i trädgården hos dem. Vi grävde och grävde och till slut var hela familjen med när han kom till ro under sin buske. Tillbaka där han bodde från början.
Men en tung dag har det varit. Och än tyngre när jag kom hem och hörde hur han hoppade ner från sin favoritplats för att komma och möta mig i dörren. Det tar nog ett tag innan jag slutar höra och se honom här hemma. Men kanske kanske är det bara hans sätt att tala om att han har det bättre nu. Trots allt har han inte kommit och mött mig i dörren på ett tag, han har helt enkelt inte hört när jag kommit hem.
Sov så gott min älskade lilla vän och tack för alla de 17 åren vi fått tillsammans!